Tjärans resa från skogarna till hamnarna var lång och krävande.

När det ännu inte fanns järnvägar och landförbindelser, färdades såväl människor, gods som båtar längs Ule älv. På den tiden flödade Ule älv fortfarande fritt, och dess brusande älvar var ståtliga men utmanande för resenärerna. Särskilt den 20 kilometer långa Pyhäkoski i Muhos var vild och krävande.

Det var få som vågade fara utför forsarna utan forsstyrmän. Styrmännen var proffs inom sitt område, officiella och edsvurna, kända för sin skicklighet i forsarna, och de betjänade både resenärer och tjärbrännare. Ibland kunde de som reste längs forsarna sitta på tjärtunnor.

Älvens varje fors hade sina egna forsstyrmän. För att kunna ta sig an uppdraget behövde de visa upp en borgen från två betrodda personer samt ett ämbetsbevis. Därefter tillsattes de av häradsrätten, senare av landshövdingen i Uleåborgs län. Forsstyrmännen måste också förbinda sig att ersätta eventuella skador som de orsakat genom sin försummelse.

Styrmännen måste alltid vara beredda att styra båtar, och de måste vara helt nyktra i sina uppdrag. Ibland kunde det vara svårt att avvisa överloppsdryckerna och ostsmörgåsarna som båtfolket bjöd dem på när de ville få sin egen båt iväg före alla andra.

Det fanns väntplatser vid forsarna, där tjärförarna kunde vänta på en forsstyrman och övernatta. Ett exempel på en sådan plats var Merilä, därifrån båtarna åkte till Pyhäkoski. Ibland kunde det finnas en kilometerlång rad båtar på stranden som väntade på att få fortsätta sin resa.

Enligt reglerna måste man fara utför forsarna stående. Man for utför forsarna dagligen, och under de mest hektiska dagarna ledde styrmännen flera båtar genom sin egen del av forsen. Den enda lediga dagen var söndag, och även då bara en del av dagen. Om forsstyrmannen blev sjuk, fick han be landshövdingen om tjänstledighet.

Trots att arbetet var hårt var man stolt över sin yrkesskicklighet. Forsstyrmännen uppskattades också för sitt lugn och sin skicklighet. De kände till forsarna som sina egna fickor och kunde undvika blindskär. Ofta gick denna förmåga i arv från far till son. De var forslotsar, födda och uppvuxna vid Ule älv.

​

Källor:

Merilä, Aino 2002. Merilästä elämän ja koskien kuohuihin.

Oulujoki Osakeyhtiö 1954. Entinen Oulujoki – Historiikkia ja muistitietoja.

Sihvo, Pirkko 1996. Lamminaho – Elämää Oulujoen Niskakoskella.

Valantehneet laskumiehet. Utajärvi kommun. Tillgänglig, hämtad 19.12.2023: https://www.utajarvi.fi/download.php?id=167&type=101. Ursprung: Kuohujen väylä Kajaanista Ouluun 2000–2012, Kirjastovirma (arkiverat 30.11.2021).

Vuorela, Maarit & Vimpari, Tarja (red.) 2013. Kuohuissa kulkeneet – Kertomuksia Oulujoelta.

Bild: Tjärbåt i Pälli, Muhos, vid Ule älv. Bild: I. K. Inha, producerad av K. E. Ståhlberg 1890–1899. Etnologiska bildsamlingarna. Museiverket.

Produktion: Rokua UNESCO Global Geopark / Humanpolis Oy, 2023. Genomförs som en del av projektet Fascinerande berättelser som attraktionsfaktorer för Rokua Geopark-området, som beviljats av Europeiska unionens förbund och finska staten, beviljats av Norra Österbottens förbund.