I augusti 2019 hittades det här under hotellets parkeringsplats ett gammalt vrak byggt på tallvirke. Enligt hitteplatsen döptes det till Hahtiperä vrak. Fartyget var byggt av furor som växt i nordliga Finland troligtvis någon gång mot slutet av 1600-talet. Till sin byggnadsteknik påminner det om de jakter som regionens bönder byggde, alltså segelfartyg eller pråmar som användes för att transportera varor. Dess skrov var sammanfogat med klinkteknik och fogarna var täppta med en blandning av penselkrokmossa. Härstammade månne becket från andra sidan det där sundet, från Beckholmen?

Hur häpet fartyget måste ha varit, då det år 2019 såg dagsljus för första gången på en evighet: staden var ju alldeles annorlunda nu än för trehundra år sedan! Då fanns här ännu en inre hamn som kallades Hahtiperä, med sina hamnbryggor och förrådsmagasin. Den anspråkslösa gränsen för tusen invånare överskreds i Uleåborg i början av 1700-talet, men det fanns rikligt med vimmel i stan då havsisen gett vika för öppet vatten.

I hamnen hörde man talas mera engelska, tyska, ryska och franska, än finska och svenska. Uleåborg var en riktig internationell havsstad. Salutorget kallades då för Packhustorget, och där kunde man stöta på en handelsman, som hette Staffan Smoswen eller “Anders paharauta” (“Anders ondjärnet”).

Invid Hahtiperä hamn, i havet, fanns havsmagasin som stod på stolpar. I dessa förvarades gods som kom från fartygen eller som skulle åka iväg med dem. Hahtiperäs vrak har möjligtvis fraktat beck, tjära och ved mellan fastlandet och Beckholmen, eller fungerat som ett fraktfartyg som transporterade lass mellan hamnen och de stora oceangående segelfartygen, som satt fastankrade längre bort. Till fartygen togs tjära, trävirke, smör, lax och torkad gädda. Till Uleåborg förde man bland annat salt och säd. Och naturligtvis behövde överklassen som blivit förmögen med hjälp av handel och tjärexport, också allehanda tillbehör och lyxartiklar, så som moderiktiga tyger, tobak, kryddor och tulpanlökar.

Den internationella handeln medförde till Uleåborg inte bara utländska produkter, men också nya seder: man började dricka exotiska brygder som te och kaffe ur kinesiska porslinkoppar, smaksätta maten med orientaliska kryddor och klä sig enligt det kontinentala modet.

​

Källor:

Halila, Aimo 1953: Oulun kaupungin historia I. Oulun kaupunki. [Uleåborgs stads historia. Uleåborgs stad.]

Kaila, E. E. 1931: Pohjanmaa ja meri. [Österbotten och havet.] (Avhandling)

Korhonen, Markus H. 2001: Tervakaupungin tarinoita II osa. Radioasema Q. |Berättelser från tjärstaden.]

Riutankoski, Matleena 2019: Oulu Hallituskatu 1, Hahtiperän hylky, hotelli Radisson Blun pysäköintialueen arkeologinen kaivaus 2019. Museovirasto. [Hahtiperä vrak, arkeologiska grävningar vid Radisson Blus parkeringsplats 2019. Museiverket.]

Vuori, Katariina 2021: Hahtiperän hylyn biografia : 1600-luvun lotjasta immersiivisen taideteoksen proomupääosaan. [Hahtiperä vraks biografi: Från en 1600-tals lodja till pråmhuvudrollen i ett immersivt konstverk.] (Avhandling pro gradu.)

Wacklin, Sara 1966: Sata muistelmaa Pohjanmaalta. WSOY. [Hundrade minnen från Österbotten.]

​

Foto: Museiverket. Försäljning av höstprodukter på Uleåborgs salutorg, 1933.

Förstärkt verklighet: "Hahtiperä" (https://skfb.ly/6XSGW) by Museovirasto Museiverket Finnish Heritage Agency is licensed under Creative Commons Attribution (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/).