Vad skulle månntro den uleåborgska handelsmannen, skeppsredaren och sågverkspatronen Johan Gustaf Bergbom fundera, om han som levde på 1800-talet idag skulle komma till Uleåborgs torg och satt sig här på trappan utanför sitt magasin, med en broderad och parfymerad näsduk under sin stjärt? Alldeles säkert skulle han undra, var alla uleåborgska och utländska köpmän håller hus, vart Packhustorgets och hamnens vimmel med sina sjömän försvunnit? Och var är den sötaktiga rostade doften av tjära och alla de otaliga varubodar som fanns både på hav och land invid staden? Inte hörs årornas knakande i årklykorna, inte repens gnissel. Inte ett endaste segelfartyg eller en tjärbåt någonstans. Inte heller gamla Fribergs pappa, som saluförde beckolja, elddon och kritor.

Också själva magasinet är på helt fel ställe: tidigare hade det varit i strandkanten. Intill det hade där funnits flera andra av Bergboms mindre varubodar, som var proppfulla med virke, pälsar, smör, fisk och vilt, som förts hit långa vägar ifrån inlandet. Konsul Bergbom skulle kanske undra, hur allt folk från bruken, landsbygden och vildmarken nu får sitt leverne?

Johan Gustaf Bergbom, sin tids rikaste man i Österbotten och troligtvis i hela Finland, skulle stiga upp från trappan och spana förbi Beckholmen mot Högholmen. Men nej, från Högholmen hörs inte längre dunkandet av Bergboms ångsåg. Inte heller sågbladets rassel. Hur må det vara med sågverken i Pateniemi, Laitakari, Karihaara, och de andra? Nog pulserar de väl fortfarande och sysselsätter folk? Det visste Bergbom redan då, att man inte längre byggde skepp på varvet i Pateniemi. Barkskeppet Felix, som Bergboms handelshus sjösatte år 1874, förblev det sista segelfartyget i Uleåborgsregionen.

Bergboms blick skulle kanske snappa upp deltaområdets broar i den märkvärdiga vyn. Har man sett på maken! Tack vare hans donation och på hans initiativ började man på 1800-talet utveckla broar som korsar Ule älv, och nu har de blivit så där många.

Kanske Bergbom känner hur det kurrar i magen och vänder sin blick mot Uleåborgs stadshus, det gamla Societetshuset. Där skulle man få magen mätt med gravlax, buljong och stek. Man skulle kunna lyssna på musik, avnjuta sherrysnaps och en kopp starkt mockakaffe tillsammans med Åström, Franzén eller Snellman. Kanske man tillsammans ännu skulle bygga ett storartat skepp, med ett hölje i tjära, och med Liverpool och världen som destination. Man skulle en gång till göra Uleåborg till en saltdoftande havsstad.

​

Källor:

Arkkitehtitoimisto Jorma Teppo Oy 2012: Oulun torinrannan kaavoitushistoriaselvitys. Oulun kaupunki. [Planläggningsutredning för torgstranden i Uleåborg. Uleåborgs stad.]

Korhonen, Markus H. & Ukkola, Jukka 2005: Kukatin: Oulusa olleita. Radioasema Q. [De som varit i Uleåborg.]

Meinilä, Sakari 2009: Uusi Torinranta: Rakennushistoriallinen selvitys siirrettävistä aitoista. Oulun kaupunki. [Nya Torgstranden: En byggnadshistorisk utredning om bodarna som ska flyttas. Uleåborgs stad.]

Vahtola, Jouko 2005: ”Maine elää, vaikka nimi sammui: konsuli Bergbom oli aikansa rikkain mies, ja sen vuoksi hänen elämästään jäi Ouluun elämään totta ja tarua”. Kaleva 2.10.2005. [“Ryktet lever kvar, även om namnet slocknade: konsul Bergbom var sin tids rikaste man och därför finns det i Uleåborg kvar både sanna och påhittade historier om hans liv.”]

​

Foto: Paulaharju, Samuli, 1907–1923, Museiverket.