Välkommen till Leveri! Under tjärans och segelfartygens guldålder var Leveri och Kakavaara sjöfararnas stadsdelar. Dock bodde här också andra, såsom skeppssnickare, peruk- och tändsticksmakare, spågummor och repslagare. Sjömännen kände man igen på de raka byxorna, den blåa kavajen och den fina slokhatten med sidenband.

Leveri är sjömännens förvrängning av Liverpool. Liverpool var världshandelns knutpunkt och ofta den första etappen för de med tjära och trävirke lastade fartygen, som avgick från Uleåborg. Konrad Kivekäs, journalist och grundare till den uleåborgska tidningen Kaiku (Kaiku-lehti), skrev år 1904 att sjömännens språk inte sträcker sig till att uttala främmande ortsnamn lika vackert som de lärdas. Konstantinopel blir Nuupeli, Genua Jenna, Marseille Marseli, New York Nyorkki och Liverpool Leveri. Till detta kunde någon sjöbjörn ha konstaterat, att de där fartygen nog inte kan seglas med språket.

Livet i Leveri var inte alltid något vidare. När männen var ute till havs – ofta i åratal – var vardagen kvinnornas börda. En del sjömän lät varannan månads förtjänst löpa till makan, men visst fanns det också sådana, som lämnade sina hustrun helt barskrapade. Som en viss timmerman Limmi från Uleåborg, som år 1871 seglade med fregatten Toivo på dess jungfrufärd till Leveri. Alltså Liverpool, som staden hette de lärdas språk. Fregatten Toivo, som byggts i Toppilansaari, ägdes av handelsmannen J.W. Snellman. Han bodde bara några kvarter härifrån, vid hörnet av Kyrkogatan och Albertsgatan.

Giftasålder var inte heller något krav, då man samlade upp besättning till fartygen. Jaakko Haataja, som bott i Kakaravaara och som också seglat med fregatten Toivo, satt iväg som kajutavakt som 12-åring. Någon fyraåring lär väl också ha värvats till samma uppgift! Vid Öresund tjärade och rakade man nykomlingarna som om det skulle ha varit ett äkta linjedop vid ekvatorn. Med den alldeles egna tjäran. Densamma, som fartygets skrov och rep hade blivit bestrukna med, så att de blivit vattentäta. Och också ståldelarna, så att de blivit rostbeständiga.

Från fjärran länder kunde man medföra presenter så som regnbågsskimrande snäckskal, vackra tyger, eller en exotisk portmonnä tillverkad av ormskinn. Och naturligtvis en sjömanssäck full med otroliga berättelser om Leveri, Nyorkki, Marsel eller Nuupeli. Och alla kände ju till historien om Sundbergs Janne, den uleåborgska sjömannen, vars fötter en krokodil eller skorpion nappat i Indien.

​

Källor:

Kaukiainen, Yrjö 2000: Laiva Toivo, Oulu. SKS Kirjat. [Fregatten Toivo, Uleåborg.]

Kivekäs K. 1904: Merimiesten kieli. Kaiku, 27.1.1904. [Sjömännens språk.]

Mäkiprosi, Paula 2012: Kokkeja, kajuuttavahteja ja oppilaita. Miehistön nuorimmat jäsenet oululaisilla ja raahelaisilla purjealuksilla 1850–1860-luvuilla.

[Kokkar, kajutavakter och lärlingar. De yngsta besättningsmedlemmarna på segelfartygen från Uleåborg och Brahestad på 1850–1860-talet.] (Avhandling pro gradu.)

Korhonen, Markus H. & Ukkola, Jukka 2005: Kukatin: Oulusa olleita. Radioasema Q. [De som varit i Uleåborg.]

​

Foto: Museiverket