Den långsmala tjärbåten, som påminner om en bönskida, har klarat sig genom en flera veckor lång färd. Bakom sig har den kilometervis med brusande forsar, ängslan för Ule träsk tjärtjuvar och kanske också ilskna åskväder. Nu skulle man endast behöva klara sig genom tjärvräkaren vid Toppila Tjärhov, alltså tjärkontrollörens kvalitetskontroll.

Tjärhovet var tjärexportens hjärta: dit rodde man längs med Ule älv talltjära, som tjärbönderna hade bränt, och därifrån avgick varje år tiotusentals tunnor först till Köpenhamn eller Liverpool, och därefter vidare ut till världshaven.

Finland var världens största tjärproducent under hela segelfartygsperioden. Även om tjära framställdes också på annat håll, ansågs denna vara genombränd och av dålig kvalitet. Det är inte överdrift att säga att den finska tjäran, som rankats som världens bästa, höll hela Väst-Europas segelfartyg på ytan. Utöver handels- och krigsfartygen, bör man nämna, höll det finska svarta guldet också slavskepp flytande.

Tjärhovets verksamhet övervakades av en inspektor, som skulle behärska både svenska och engelska. Det ansågs vara till fördel om man också kunde ryska och franska. Verksamheten på Tjärhovet var alltså rätt så internationell. I tillägg till inspektorn arbetade det på Tjärhovet avlastare, tunnrullare och vräkare. Det kunde vara plågsamt att ro en tjärbåt till tjärhovet, inte bara för att lasten vägde många ton, utan för att det också fanns svårhanterliga forsar på vägen. Vräkarna som kontrollerade tjärans kvalitet var kända för att vara petnoga, men också arbiträra. Ibland hade bönderna fuffens för sig, på så vis att de blandade sand, dynga eller sågspån i tjäran. Om vräkaren lade märke till detta, kunde man bli utan poletten, ifall inte supen som bonden bjöd på fick vräkaren att vekna. Ifall vräkaren inte brydde sig om starkdrycker, brändes ett kryss på poletten som ett märke för att tjäran var av dålig kvalitet. En sådan tjära skulle kanske ännu kunna duga för Beckholmens tjärkastrull.

Med poletten i fickan rodde tjärroddaren sedan till stan för att få sin betalning av den handelsman eller borgare som köpt tjäran av honom. Det var en bråkdel av det, som tjärborgaren eller den utländska handelsmannen skulle få samlat i västfickan sin.

Tjärhovet brann flera gånger. Under Krimkriget, i juni 1854, brände engelsmännen alla byggnader och 16 000 tjärtunnor. Det var lite dumt av dem, eftersom tjäran var avsedd för dem själva. Sista gången brann Tjärhovet år 1901. Detta innebar slutet på den uleåborgska tjärans guldålder.

​

Källor:

Hyttinen, Marika 2021: Ajan multaamat muistot: Historiallisen arkeologian tutkimus Oulun

Pikisaaren pikiruukista, ruukkiyhteisöstä ja maailmankuvasta 1640-luvulta 1890-luvulle. Pohjois-Suomen Historiallinen Yhdistys. (Väitöskirja)

[Minnen förgyllda av tiden: Historik arkeologisk forskning om Beckholmens becknruk, brukssamhället och världsbilden från 1640-talet till 1890-talet. Norra Finlands Historisk Förening.] (Avhandling)

Kaila, E. E. 1931: Pohjanmaa ja meri. (Väitöskirja) [Österbotten och havet.] (Avhandling)

Kaukiainen, Yrjö 2000: Laiva Toivo, Oulu. SKS Kirjat. [Fregatten Toivo.]

Hautala, Kustaa 1956: Suomen tervakauppa 1856–1913 sen viimeinen kukoistus ja häviö sekä niihin vaikuttaneet syyt. (Väitöskirja) [Finlands tjärhandel 1856–1913 och dess sista blomning och fördärv, och orsakerna som påverkade detta.] (Avhandling)

Hautala, Kustaa 1975: Oulun kaupungin historiaa III, 1809–1856. Oulun kaupunki. [ Uleåborgs stds historia III, 1809–1856. Uleåborgs stad.]

”Tervan perintö” -dokumentti. Oulun ammattikorkeakoulun oppilastyö. 5.5.2023. https://www.youtube.com/watch?v=kygQBjtrOw0 [“Tjärans arv” -dokumentär. Elevarbete, Uleåborgs yrkeshögskola.]

Tervan Matka -dokumentti. Pohjois-Pohjanmaan museo, Oulun museo- ja tiedekeskus. 2023. [Tjärans Resa -dokumentär. Norra Österbottens museum, Uleåborgs museum- och vetenskapscenter. 2023]

​

Foto: Inha, I. K., 1898. Museiverkets.

Förstärkt verklighet: Tjärhovet