Föreställ dig, att vi lever i tiden efter Stora ofreden. Året är 1740. Stora ofreden har tillfälligtvis avbrutit den småskaliga tjärbränningen på Beckholmen, men nu står ett nytt beckbränneri klart. En tjock rök svävar i luften. Nordanvinden för den rostade doften av beck och tjära till staden tvärs över Pokkisleden (Pokkisenväylä).

Det första beckbruket grundades på Beckholmen på 1640-talet. Beckbruket förstördes ofta i bränder, senast år 1891, och efter det återuppbyggdes det aldrig mer. Beck tillverkades i gigantiska kopparkastruller, som rymde 40 eller till och med 50 liter. Då en tjärtunna rymde 125 liter tjära, kunde tjärpannan rymma mer än 5 000 liter. I grytorna bubblade ofta sådan tjära, som var av alltför låg kvalitet för att kunna säljas. Den bästa becktjäran ansågs vara vintertjäran, alltså den som stått över vintern, och den rinniga vätskan som uppstod alldeles i första skedet av tjärbränningen och som kallades för “snortjära” (räkäterva). Då man kokade ihop tjäran förvandlades den till seg och tjock beck. Beckets lämpliga konsistens testades så att man smakade det: becket var klart, när det inte längre fastnade i tänderna.

Det fanns olika föreställningar, övernaturliga element och riter som hade samband med den kraftiga och nyckfulla elden, och med tjäran och becket som framställdes med hjälp av den. Då man brände tjära fick man aldrig nämna ordet tjära, utan det ersattes med bland annat orden furufett (hongan rasva), doning (kalu), eller smörja (voije). Vid arkeologiska undersökningar på Beckholmen har det hittats gamla mynt, som man tror har tjänat som amuletter eller som magiska föremål vid den småskaliga tjärbränningen.

Pojkar som föddes i Beckholmen brukssamhälle gav sig ofta ut till sjöss, eller för att göra något annat arbete utanför holmen. Flickor, liksom Maria Manninen och hennes systrar Margaretha och Catharina Candelberg, som levde på 1700-talet, blev kvar på holmen. Via kvinnorna överfördes den småskaliga tjärbränningens traditionella kunskaper till nya makar och till de följande generationerna.

Efter att beckbruket upphörde har det på Beckholmen funnits bland annat Högholmens såg (Korkeasaaren saha), samt emalj-, maskin- och yllefabriker. Den gamla yllefabrikens och maskinfabrikens byggnader står fortfarande kvar alldeles i ändan av Beckholmenvägen (Pikisaarentie), och på Högholmens sida kan man se ruiner av den gamla sågen.

På Beckholmens norra sida, på Granholmens (Kuusisaari) sida, finns det på marken fortfarande kvar rester av beckbrukets grunder. Under riktigt varma sommardagar doftar jordmånen till det svarta guldet som härstammar från flera hundra år tillbaka. Man kan också stöta på Uleåborgs och Beckholmens sjöfartshistoria i Beckholmens strandvatten. Där kan man hitta flinta, som förts hit från fjärran länder, som ballast för de stora segelfartygen.

​

Källor:

Hyttinen, Marika 2021: Ajan multaamat muistot: Historiallisen arkeologian tutkimus Oulun

Pikisaaren pikiruukista, ruukkiyhteisöstä ja maailmankuvasta 1640-luvulta 1890-luvulle. Pohjois-Suomen Historiallinen Yhdistys. (Väitöskirja)

[Minnen förgyllda av tiden: Historik arkeologisk forskning om Beckholmens beckbruk, brukssamhället och världsbilden från 1640-talet till 1890-talet. Norra Finlands Historiska Förening.] (Avhandling)

Juvelius, Eric 1989: Tervanvalmistus Pohjanmaalla. (Suomentanut Meri Utrio). Amanita.

Paulaharju, Sakari 1965: Wanha Raahe, WSOY. [Tjärtillverkning i Österbotten.]

​

Foto: Museiverket. Photograph from Oulu in 19th century: view from church tower to Pikisaari. Upfront is sea captain Fabritius' house.