I Sotka, Utajärvi, syns gamla stenrösen där forsen gick förr i tiden. Även nedanför kraftverket i Nuojua i Vaala syns en gammal stenstrand som byggdes 1777. Hundratals människor gick en gång längs dessa steniga vägar, som i dagens landskap ser så anspråkslösa ut bakom buskarna.

Det blev lättare och säkrare att röra sig längs Ule älv, när älvens forsar rensades upp. I norra Finland rensades älvar för första gången på 1700-talet, och man fortsatte göra det från 1800-talet till 1900-talet.

Vid rensning lyftes stenar som vägde upp till tusen kilo upp ur älven med kabellina eller järnkedjor. Man sprängde också stenar och rullade stenbitar till älvens stränder med hjälp av spett. Detta resulterade i pirer längs stränderna.

Stenpirerna bildade uppfartsvägar längs älven som hjälpte till att transportera tomma båtar tillbaka. Tjärbåtarna som for till Uleåborgs hamnar fullastade skulle ju också komma tillbaka till inlandet tomma, och det arbetet tog ännu längre tid än utresan, trots att båtarna flöt på vattnet lätta som korkar. Transporten av en tjärbåt från Vaala till Uleåborg kunde ta en halv dag, men det tog mellan två och tre dagar inklusive övernattningar att få båtarna tillbaka. Motströmmen i Ule älv var så pass stark och vägen lång.

Strandpirerna utnyttjades på återresan. När en person gick längs piren med ett manilla- eller hamprep som var bundet till båtens för om axlarna och drog båten uppströms, hindrade samtidigt en annan person med en lång stav båten från att kollidera med den steniga piren. Ibland drog flera personer, både män och kvinnor, båten längs piren. Traktens finska befolkning kallade detta arbete för "rompsiminen".

Pirerna krävde också kontinuerligt underhåll. Isen och stockarna som flottades söndrade strukturer och flyttade stenar.

Det kan vara svårt för dagens människor att föreställa sig hur jobbigt det var att dra upp båtar i sommarens hetta och i regn, när forsarna dånade och stenarna under foten var våta och sliriga. Huden på händerna gick sönder av att staka, och repet skavde hela ryggen blodig. Stövlarna led också av de klippiga stränderna. Ilmari Kianto sade en gång att han sett hjältar som bara hade skaften kvar av stövlarna när de kom över den sista forsen.

Några kunde ha tur på hemresan och fick sin båt dragen av en större båt, så att de kom ända till Muhos med maskinkraft. Det sägs att det ibland var hela 30 båtar som drogs fram av fartyget Laine. Därifrån var det dock ännu en lång väg till Ule träsk.

När kraftverken byggdes på Ule älv på 1940-talet och vattennivån steg, blev strandpirerna under vattnet. På vissa platser finns dessa byggverk som krävt mycket arbete fortfarande kvar, men de är svåråtkomliga.

​

Källor:

Enbuske, Matti 2010. Pohjois-Pohjanmaan ympäristöhistoria.

Hiltunen, Kaisa 2018. Sotkakosken möljä. Blogginlägg. Tillgänglig, hämtad 19.12.2023: https://tarinoitautajarvelta.blog/2018/06/22/sotkakosken-molja-rompisien-ylavirtaan/

Merilä, Aino 1999. Ala- ja Ylimerilän historiaa vuosilta 1610–1922.

Oulujoki Osakeyhtiö 1954. Entinen Oulujoki – Historiikkia ja muistitietoja.

Bild: En tjärbåt dras motströms i Ule älv. Bild: I. K. Inha 1898. Förlagsaktiebolaget Otavas samling. Historiska bildsamlingarna. Museiverket.

Produktion: Rokua UNESCO Global Geopark / Humanpolis Oy, 2023. Genomförs som en del av projektet Fascinerande berättelser som attraktionsfaktorer för Rokua Geopark-området, som beviljats av Europeiska unionens förbund och finska staten, beviljats av Norra Österbottens förbund.