Från det att isarna gått och långt in på hösten, vimlade det på den ymnigt och fritt flödande Ule älv. Det fanns tjocka timmerstockar med sina gossar, laxfiskare, resenärer och smala tjärbåtar, som kallades för paltamo på finska.

Resan från tjärbränningsområdena i Kajanaland till hamnstaden Uleåborg var inte bara lång, utan också riskabel. En tjärbåt rymde närmare 30 tjärtunnor, och då var och en av dem rymde 125 liter var, kunde lasset väga flera ton. Tjärbåtarna hade en styrman och roddare. Ibland var det lokala, edsvurna styrmän som styrde båtarna genom de värsta forsarna. Men det fanns också de som styrde sina båtar själv, från början till slutet.

Olyckor inträffade nu och då. En gång var en tjärbåt, styrd av styrmannen Siikanen, på kommande med god fart i Merikoski. Den var redan på slutrakan av en lång och tung färd. Bara han skulle klara sig genom det sista bruset, så skulle han styra mot Toppilansalmi och Tjärhovet, som för övrigt om exakt ett år skulle brinna ner totalt. Men det kunde styrman Siikanen knappast ana.

Men sen, vid Lassinkallio, studsade en stock från timmerbröten, och stjälpte båten. Tjärmännen räddade sig på en stockflotte, men tjärtunnorna som var på väg till handelsmannen Iisakki Ravander, for iväg med strömmen.

Utöver de raska männen deltog också kvinnorna i tjärframställningen och dess transport. De tog del i byggandet av tjärgravarna och i folkminnet finns det kvar historier om våghalsiga kvinnliga styrmän. En av dem var Kantturas Kaija och den andra husmodern Mannermaa, som på 1860- och 1870-talet styrde tjärbåtar från Vaala ända fram till Uleåborg.

Tjärbåtfärderna erbjöd inlandsinvånarna en möjlighet att få se stadens brus. Poletten som fåtts i betalning för tjära utbyttes till salt, eller tyg, eller ett fickur som importerats från utlandet. Någon slant kunde också gå åt på krogen. Den nordliga tjärhuvudstaden erbjöd mångsidigare parmarknader än de som fanns i inlandet, och på den tunga returresan motströms startade ibland ett helt båtlass med romantiker, som led av hjärtesorger.

​

Källor:

Hyttinen, Marika 2021: Ajan multaamat muistot: Historiallisen arkeologian tutkimus Oulun

Pikisaaren pikiruukista, ruukkiyhteisöstä ja maailmankuvasta 1640-luvulta 1890-luvulle. Pohjois-Suomen Historiallinen Yhdistys. (Väitöskirja)

[Minnen förgyllda av tiden: Historik arkeologisk forskning om Beckholmens beckbruk, brukssamhället och världsbilden från 1640-talet till 1890-talet. Norra Finlands Historiska Förening.] (Avhandling)

”Tervan perintö” -dokumentti. Oulun ammattikorkeakoulun oppilastyö. 5.5.2023. ++https://www.youtube.com/watch?v=kygQBjtrOw0++ [“Tjärans arv”-dokumentär. Elevarbete, Uleåborgs yrkeshögskola.]

​

Foto: Feiring, Karin, Museiverket.

Förstärkt verklighet: "Turkansaari Tervaveneet" (https://skfb.ly/6UCUr) by Juha M is licensed under Creative Commons Attribution (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/).