Uleåborg hade sedan 1600-talet utvecklats till en alltmer internationell och förmögen stad. Därför behövdes det förr eller senare en plats, där de borgare och handelsmän som tjärexport, handel och skeppsrederi gjort rika, samt stadens aristokrater, kunde möta sina likasinnade – och dit man också täcktes ta utländska gäster för att roa sig och övernatta.

Förmögenhetsskillnaderna bland befolkningen var stora, och den sociala hierarkin följdes till punkt och pricka.

Denna byggnad som togs i bruk år 1886 och som idag är Uleåborgs stadshus, var ursprungligen Societetshuset. Hit anlände Uleåborgs crème de la crème, stadens grädda, för att avnjuta måltider, eller delta på soaréer, vilka kunde ha teaterföreställningar eller musik som programpunkter. Också vår nationalkompositör Jean Sibelius lär ha gett en eller annan konsert på Societetshuset i Uleåborg.

På Societetshusets meny kunde det finnas consommé med tryffel, lammsadel i renässansstil, sparris, och den tidens succérätt, mockaparfait. De utländska gästerna var inte särskilt förtjusta i gravlaxen som bjöds som förrätt, eftersom rå fisk ansågs vara något besynnerligt. Vanliga uleåborgare i de lägre socialklasserna hade inget att göra på Societetshuset. Å andra sidan erbjöd det kontinentala och moderna Societetshuset, samt restaurang Hôtel de Raatti som var verksam på holmen Raatinsaari, möjligheter till nya slags karriärbanor istället för ställningen som piga eller dräng.

Societetshusets smeknamn på finska, Susiteetti, kommer från det svenska ordet Societetshus. Innan det nuvarande stenhuset upprättades på denna plats, fanns här parallellt till Stadsån (Kaupunginoja) – bättre känd som Laanaoja – det år 1849 färdigställda allra första Societetshuset, som var byggt av trä. Det brann i Uleåborgs storbrand år 1882.

I tillägg till matsalen och scenen fanns det på Societetshuset en exotisk och fashionabel, dunkel kabinett, vars orientaliska inredning speglade det alltmer internationella Uleåborg. Där kunde man halvligga på en sidendivan och avnjuta mockakaffe ur ett sirligt risporslinkärl. Kvinnor fick inte allena besöka det mystiska och romantiska orientaliska rummet.

Enligt en anekdot härstammar det uleåborgska ordspråket “olla ölövinä” – alltså att bete sig som om ingenting hänt – från en lunch på Societetshuset. Det sägs att fabrikören och kommerserådet Hemming Emmanuel Åström skulle i ett lätt berusat tillstånd efter lunchen ha gått till sin fabrik för att granska verksamheten. Fabrikspatronens vacklande hade väckt uppmärksamhet. Åström hade då konstaterat: “bara lite öl och vin”. I folkets mun skulle denna förklaring sedan ha böjts till “ölövi”.

Källor:

Korhonen, Markus H. 2002: Kaupunginkellarista Seurahuoneelle – Keveästi oululaisen kestikulttuurin vaiheita. Uusi Seurahuone.

[Från Stadskällaren till Societetshuset – Lättsamt om den uleåborgska gästgiverikulturens faser. Nya Societetshuset.]

Oulun kaupunki: Kaupungintalon historia. [https://www.ouka.fi/oulu/oulu-tietoa/kaupungintalon-historia](https://www.ouka.fi/oulu/oulu-tietoa/kaupungintalon-historia) (Luettu 1.8.2023)

[Uleåborgs stad: Stadshuset historia.]

​

Foto: Museiverket. M. L. Carstens, 1907.