Under 1980-talet upplevdes välfärdssamhällets höjdpunkt, uppkomsten av alternativkulturen, en allmän kulturell och samhällelig aktivitetstid, men också en tid av ökad konsumtion. I början av 80-talet marscherades det för fred och emot kärnvapen.

När punkvågen svepte över Finland i övergången mellan 70- och 80-talen startade en verklig generationsväxling inom musiken. Punk sänkte tröskeln för att börja spela musik, och olika new wave-band bildades över hela landet, även i de mest avlägsna områdena. I de gamla musikerkretsarna bemöttes nykomlingarna ibland kallt. Samtidigt ersatte restauranger alltmer live-musiken med att snurra skivor, vilket resulterade i en obalans mellan behov och tillgång. Under ytan bubblade det, och det fanns brist på lämpliga utrymmen för självorganiserad verksamhet. Även på student- och ungdomsteatrarna var detta en aktiv period.

År 1986 var det dags för direkta handlingar i form av civil olydnad. Aktörerna inom den fria kulturscenen fann varandra, slog ihop sina krafter och ockuperade den gamla brödfabriken i Heinäpää, som kallades Leipätehdas (Brödfabriken). Arinas byggprojekt för det gamla bageriet hade lagts på is, och Leipätehdas stod tomt. Ockupanterna bestod av Tehtaan Näyttämö (Fabrikens Scen), en fusion av Oulun Ylioppilasteatteri (Uleåborgs Studentteater) och Nuorisoteatteri (Ungdomsteatern), Oulun ELMU (Föreningen för levande musik i Uleåborg) och en blandad skara unga musikskapare. Lokalerna som varit fulla av främst gnagare, skräp och smuts, togs i bruk igen. Nycklarna till Leipätehdas erhölls från Arina när Tehtaan Näyttämö blev hyresgäst med stöd av staden.

Leipätehdas var svaret på ett existerande behov och den blev snabbt en hemgrotta för alternativkulturen. Den placerade sig mellan de förfallna trähusens anarki och det organiserade samhället, någonstans i ett rum där nya sätt att skapa urban kultur på ett fräscht sätt fick inspiration och styrka av de ogräs, som växte fram inom kulturens gråzoner. Musiken dundrade mäktigt i de hårda rummen med betongväggar och kakelgolv. Begreppet Oulu-sound, alltså Uleåborgs-soundet, föddes också på Leipätehdas. Uleåborgs-soundet var kännetecknat av en bullrig framtoning och det inkluderade bland annat Electric Blue Peggy Sue and the Revolutionions From Mars, Faff-Bey och Radiopuhelimet (Radiotelefonerna). I lyorna kunde man röka och dricka under musikspelningar, men på husets evenemang hade man ordningsvakter. Den självorganiserade verksamheten var aktiv och resulterade i skapandet av ny ungdomskultur. Teaterföreställningar och bandkonserter hölls i den tre våningar höga stenbyggnaden, och framför allt erbjöd den möjligheten för småteatrar och band att utvecklas utan att eventuella externa aktörer blandade sig i deras verksamhet. Samtidigt grundades Mieskuoro Huutajat (Manskören Skrikarna), och den första Huutolandia låg på Leipätehdas.

Hyresavtalen löpte ut vid slutet av 1988, och rivningsarbetena satt igång i början av 1989. Den gemensamma resan blev kort, när teaterfolk och banden spred sig ut i staden för att söka nya möjligheter till självuttryck.

​

Källor:

Glad Reija, Välähdyksiä – 50 - vuotiaan Oulun ylioppilasteatterin historiasta, Oulun ylioppilasteatteri, 2014 (Inblickar i Uleåborgs studentteaters 50-åriga historia)

Savolainen Marjatta, telefonintervju 11.12.2023

Foto: Kaleva arkiv, Mieskuoro Huutajat (screaming men’s choir), 1988.

Video: Mieskuoro Huutajat - Oulujoki, https://www.youtube.com/watch?v=RcvxSxpicLo&list=RDEMzdOMJrCNzBiXoYUvqiU6aQ&start\_radio=1