Festivalerna blev en del av finländarnas sommaraktiviteter i början av 70-talet. År 1970 började Ruisrock i Åbo, och 1971 hölls Wildcat-rockfestivaler i Ijo. Ungdomsmusikklubben i Uleåborg, som ordnade discon och bandkonserter, beslutade att ta rockfestivalen till Uleåborg sommaren 1973. Markku "Marcus" Hänninen tog rollen som promotor, och Uleåborgs socialdemokratiska arbetarförening blev den officiella arrangören.

Woodstock-dokumentären från 1970 visades lagom på Bio Kiistola i maj 1973. Ungdomarna fick genom filmen en uppfattning om vad rockfestivaler handlade om. Myndigheterna var vaksamma och förberedde sig för ordningsstörningar, vandalisering och frammarschen av droger. Hälsomyndigheten och brandkåren beviljade tillstånd till tvivelaktiga backanaler först i sista minuten.

Kuusisaari (Granholmen) valdes som festivalplats på grund av dess läge. Det vattenomgivna området var lätt att övervaka. Ett stängsel omgav öns portar, vilket gjorde det svårt att komma in utan biljett. Kuusrock (Granrock) var strikt när det gällde ordning. Övervakningen av alkohol gav upphov till uppfinningsrik smugglingsverksamhet av alkoholdrycker till området. Polispatruller med droghundar rörde sig bland publiken och decibelmätningar gjordes flitigt.

Den första festivalen samlade färgglad publik i staden flera dagar i förväg. När fredagen övergick till kväll insåg arrangörerna att festivalen skulle bli ekonomiskt framgångsrik. Det tre dagar långa evenemanget överträffade arrangörernas och besökarnas förväntningar. Publiken kunde inte hantera det överflödiga musikutbudet, så festivalen förkortades till två dagar framöver.

Under sina 19 år satsade Kuusrock på kvalitet istället för kvantitet. Marcus Hänninen besökte Reading-festivalen redan 1974 och inledde ett samarbete med Antti Einiös management-byrå. På så sätt fick festivalen utländska band. Dagarna fördelades efter musikstil; lördagen erbjöd rasande rock och söndagen bjöd på lyssningsmusik.

Arrangörerna lyckades ofta locka framstående, uppåtgående utländska stjärnor som huvudartister. Festivalen erbjöd överraskande färskt internationellt program i form av stigande stärnor så som Dr. Feelgood, Eddie and the Hot Rods, Iron Maiden och Anthrax. Ibland insågs inte alltid värdet av toppgäster, som var fallet med thrash-pionjären Savatage. Även alla de hårdaste finska banden och artisterna från den tiden besökte Kuusrock, och många lokala band fick sitt genombrott inför en talrik publik.

År 1988 överlämnade Marcus Hänninen promotorsrollen till Ibo Sulkala och Harri Määttä. Det nya teamets första år var en fest för metal-fansen, men redan nästa år kollapsade publiksiffrorna. Trots högkvalitativt program lockade det inte tillräckligt med publik. Även följande år var sorgligt. När festivalen 1991 drabbades av den kyliga och våta sommaren, var Kuusrock över.

Efter ett drygt decennium återupptäckte man Kuusisaaris potential, och den första Qstock-festivalen svepte in 2003. Qstock växte snabbt till Norra Finlands största festival och har varit slutsåld i över tio somrar.

​

Källor:

Sutela Juha, Oulun kaupunki www.ouka.fi/oulu/pohjoista-musiikkia/kuusrock-festivaali (Uleåborgs stads webbplats)

​

Foto: Jukka Kyrömies/Kaleva-arkivet. Kuusrock 22.7.1978.

Video: The Ramblers, Talkin' About Love, https://www.youtube.com/watch?v=GONBgLlrvnI